|
|
|
NATTSMYG
NäR SOLEN SLOCKNAR |
|
|
Frostens Herre, Isens Konung
Tystat är nu bäckens sorl
isen tar grepp om dess strupe
Nu solens sista strålar glimma
i hans silverstänkta hår
Reser sig med en grånad blick
Frostens herre, Isens konung
Vetskap att hans tid är kommen
vid bergets häll han ensam står
Ruvande skuggor träder fram
Tysta figurer med vördnad i sinnet
Genom gran och ris de sakta följer
I skogens barm dess själ han når
Nu slocknar en låga
i tjärnens djup
skimrar än
hans silverstänkta hår
Och snön smälter bort
av vinter föds
vår igen
där drömska väsen går
Månen ger ett dystert sken
lyser ner mot tjärnens djup
Nu regnet börjar sakta falla
där drömska väsen går
Nu slocknar en låga
i tjärnens djup
skimrar än
hans silverstänkta hår
Och snön smälter bort
av vinter föds
vår igen
där drömska väsen går
Frost och is i djupet vilar
Sorgetid när solen slocknar
Vårens tecken så sakta framskrider
Dess varma låga lyser upp igen
Skogens väsen kläs i grönskande skrud
och minnet av hans offer lever än
Tystad är bäckens sorl
isen tar grepp om dess strupe
Nu solens sista strålar glimma
i hans silverstänkta hår
Månen ger ett dystert sken
lyser ner mot tjärnens djup
Nu regnet börjar sakta falla
där drömska väsen går
|
