|
|
|
NATTSMYG
NäR SOLEN SLOCKNAR |
|
|
När Solen Slocknar
Vid urbergets käftar mynnar en flod
där heden möter den första ek
Förtrollande stämma kallar sitt rov
med toner spunna av lögn och svek
I sorgens timma svartnar sinnet
Ensam får jag skulden bära
Spiller blod i hennes ära
Där heden möter den första ek
När solen slocknar är sorgens tid allt som försvinner
Djupt i min själ finns blott en låga som brinner
Nu drivs jag tillslut att finna kraft i mitt inre
Men sakta och säkert blir tankarna bara till ursinne
När minnen på bottnen ruttnar
och benen i mig knäcks
När tårarna tar slut
och vreden i mig väcks
Med mörker som mantel ger jag mig av
Ger mig av dit där land blir till hav
Mitt sinne mörknat av skam och sorg
Här väntar jag vid urbergets horg
|
